Jag har precis avslutat processledning med ett gäng kloka rektorer som funderar över skolutveckling och digitalisering. De funderar över vad vad som är deras nästa steg i skolutveckling kopplat till digitalisering och hur de ska möta de utmaningar som samhällets förändring innebär för skolan. De har sedan ett antal år försett sina elever med varsitt digitalt verktyg och gjort en imponerande resa i att utveckla lärandet med hjälp av tekniken. Inte för att tekniken alltid är svaret på de stora frågorna om hur vi lär bäst, utan för att tekniken finns runt om oss och påverkar oss som individer och samhällsmedborgare.

När vi pratar skolutveckling kopplat till digitalisering tillsammans hamnar vi alltid i de pedagogiska och didaktiska frågorna, det är de som utgör grunden för arbetet i skolan. Så också när vi lyfter in tekniken i skolan. Detta vet jag att de som arbetar med skolutveckling och digitalisering, redan förstått. Vi har haft de diskussionerna i många år sedan vi förstod att tillgången till ett eget personligt verktyg var en förutsättning för att på ett utvecklande sätt arbeta effektivt med elevernas lärande. Inledningsvis mötte jag många rektorer som funderade över hur man arbetar strategiskt med skolutveckling och digitalisering, liksom lärare som funderade över hur tekniken bäst skulle fungera i vardagen eller hur man skulle arbeta med bedömning av elevers processer. Det möter jag fortfarande i väldigt hög grad.

Men det jag också börjar möta är skolor som funderar över vad mötet i klassrummet ska bestå av. Om vi idag kan sköta en del processer effektivt med hjälp av digitala mötesplatser och läromedel, så blir frågan om vad som verkligen är viktigt att fokusera på när vi ses, helt avgörande. Många elever har redan upptäckt att de för informationsinhämtning inte behöver befinna sig i ett klassrum, de kan se filmen eller läsa texten på annan plats. Då måste mötet i klassrummet mellan lärare och elever bestå av något de inte kan få någon annanstans. Det är inte troligt att vi kommer kunna övertyga dem framöver om att de ändå borde sitta i rummet. Alltså blir frågan om vad vi gör när vi ses, en mycket central fråga för skolor och lärare framöver att fundera över.

“Det handlar ju om att du som elev är en del av skolan och lärandet, var du än är.”

Så uttryckte en av rektorerna sig när de resonerade om hur de ska bedriva undervisning framöver. Hur kan vi på allvar skapa undervisning som drar nytta av digitalisering när den är som bäst och samtidigt göra varje möte med eleven till ett så värdefullt möte att det som sker där, inte kan ske någon annanstans?

Det tror jag är nästa stora fråga för skolan att hantera när vardagsfrågor som infrastruktur, verktyg och goda digitala lärmiljöer är på plats. Det blir en fråga som på allvar visar hur vi hanterar att utveckla organisationers och individers digitala kompetens.


Maria Abrahamsson
Processledningschef, Lin Education